Ett vanligt diatoniskt munspel är ett av de minsta och billigaste instrument man kan köpa, och ett av de svåraste att spela riktigt bra. Det har tio kanaler, och varje kanal ger en ton när man blåser och en annan när man drar in luft. Det betyder tjugo grundtoner, men i händerna på en bluesmunspelare blir det många fler.
Tio kanaler, tjugo toner
Det diatoniska munspelet är stämt efter ett system som brukar kallas Richter-stämning. På ett munspel i C ger blåstonerna i de fyra första kanalerna C, E, G och C, alltså ett C-ackord. Dragtonerna i samma kanaler ger ett G-ackord. Siffrorna 1 till 10 står ofta tryckta ovanför hålen, och munspelare skriver melodier som rader av kanalnummer.
Munspelet konstruerades för att spela folkmusik och enkla melodier i munspelets egen tonart. Bluesmusikerna i sydstaterna gjorde något annat med det.
Andra positionen
Om man spelar ett C-munspel i tonarten G, en kvint upp, hamnar grundtonen på dragtonen i kanal två. Det kallas andra positionen eller på engelska cross harp. Då ligger de viktigaste tonerna på dragtonerna, och det är på dragtonerna man kan böja tonen nedåt. Resultatet är bluesens skeva, gråtande ljud.
Vilket munspel för vilken tonart?
- Blues i G: munspel i C.
- Blues i A: munspel i D.
- Blues i E: munspel i A.
- Blues i C: munspel i F.
- Regeln: välj ett munspel en kvart upp från låtens tonart, eller räkna fem steg upp i skalan från munspelets tonart.
Tonböjningar
Att böja en ton betyder att sänka den genom att ändra formen på munhålan och luftflödet, ungefär som när man säger ett utdraget ”i-u”. På dragtonerna i kanal ett till sex och blåstonerna i kanal sju till tio går det att få fram toner som inte finns i grundstämningen. Det är så munspelaren når de blå tonerna. Många ägnar år åt att få böjningarna att landa exakt rätt.
Det finns också en teknik som kallas överblåsning, där man får fram ännu fler toner. Den utvecklades främst av amerikanen Howard Levy och gör det möjligt att spela kromatiskt på ett diatoniskt munspel.
Från verandan till förstärkaren
Tidiga munspelare som Sonny Boy Williamson I spelade akustiskt. I Chicago på 1950-talet började Little Walter, Big Walter Horton och James Cotton spela genom mikrofon och förstärkare, och munspelet blev ett soloinstrument i nivå med gitarren. Historien om den flytten berättar jag i texten om bluesens väg från deltat till Chicago.
Kromatiskt munspel i jazzen
I jazzen är det oftare det kromatiska munspelet som hörs. Det har en knapp på sidan som höjer tonerna ett halvt tonsteg, så att alla tolv toner finns. Belgaren Toots Thielemans gjorde instrumentet till en fullvärdig jazzröst.
Vill du börja spela?
Ett munspel i C är det vanliga förstavalet. Lär dig att spela en ren ton i en kanal i taget, sedan dragtonen i kanal två, och sedan den första böjningen i kanal fyra. Studieförbunden har ibland kurser, och det finns gott om lärare och instruktionsböcker. Fler instrument beskriver jag i guiden till instrumenten i jazz och blues.