Bluesen är en av de viktigaste musikformerna under 1900-talet. Den gav upphov till eller påverkade jazz, rhythm and blues, rock and roll, soul och rock, och den spelas fortfarande överallt där det finns en scen och någon med en gitarr. Den här guiden följer bluesen från början till i dag, i grova drag. Den är skriven för den som vill förstå sammanhangen, inte för forskaren.
Rötterna i sydstaterna
Bluesen växte fram bland svarta amerikaner i sydstaterna under decennierna kring sekelskiftet 1900. Den hade rötter i arbetssånger, de enstämmiga rop som kallas field hollers, i andliga sånger och i balladtraditionen. Från de västafrikanska musiktraditionerna kom drag som fråga och svar, ett fritt förhållande till tonhöjd och en rytmisk känsla som skilde sig från den europeiska.
Musiken uppstod under hårda villkor. Slaveriet var avskaffat, men segregation, fattigdom och våld präglade livet för många. Bluesen var både ett sätt att berätta om livet och ett sätt att roa sig på lördagskvällen. Det är viktigt att komma ihåg: bluesen handlar om sorg, men den var också dansmusik.
De första noterna och skivorna
Orkesterledaren W.C. Handy hörde blues under sina resor i söder och började skriva ut den som noter. Hans Memphis Blues gavs ut 1912 och St. Louis Blues 1914, och båda blev stora framgångar. Handy kallas ofta bluesens fader, även om han snarare var den som förde ut den till en bredare publik.
År 1920 spelade Mamie Smith in Crazy Blues, som sålde i stora upplagor och visade skivbolagen att det fanns en marknad. Under 1920-talet följde en våg av inspelningar med kvinnliga bluessångerskor som Ma Rainey och Bessie Smith, som ofta kallades bluesens kejsarinna. De uppträdde i tältshower och på teatrar med band bakom sig, och deras blues låg nära den tidiga jazzen.
Bluesens år i korthet
- Kring 1900: bluesen växer fram i sydstaterna.
- 1912 och 1914: W.C. Handy ger ut Memphis Blues och St. Louis Blues.
- 1920: Mamie Smith spelar in Crazy Blues.
- Slutet av 1920-talet: de första inspelningarna av deltablues.
- 1936 och 1937: Robert Johnsons inspelningar.
- 1940- och 1950-talen: elektrisk blues i Chicago, Memphis och Texas.
- 1960-talet: den brittiska bluesboomen och folkmusikvågen.
Landsbygdsbluesen och deltat
Parallellt med sångerskorna i städerna spelades blues på landsbygden av ensamma sångare med gitarr. Skivbolagen började spela in dem under andra halvan av 1920-talet. Blind Lemon Jefferson från Texas var en av de första som sålde stora upplagor. I Mississippideltat spelade Charley Patton, Son House och Tommy Johnson en hård, rytmisk blues, och senare kom Robert Johnson, vars inspelningar från 1936 och 1937 har fått nästan mytisk status.
Landsbygdsbluesen följde inte alltid tolvtaktsformen strikt. Sångaren förlängde eller kortade takterna efter texten, och gitarren fungerade som en andra röst. Det är därför den tidiga bluesen kan låta oregelbunden för ett ovant öra.
Flytten norrut
Med den stora migrationen flyttade miljontals svarta amerikaner från söder till norr under 1900-talets första hälft och framåt. Bluesen följde med till Chicago, Detroit, St. Louis och andra städer. I storstädernas klubbar behövdes mer volym, och gitarristerna gick över till elgitarr. Muddy Waters, som kom till Chicago 1943, blev den centrala gestalten i den elektriska Chicagobluesen, tillsammans med bland andra Howlin’ Wolf, Little Walter och Willie Dixon. Den historien berättar jag mer om i texten om bluesens väg från deltat till Chicago.
Memphis, Texas och västkusten
Chicago var inte ensamt. I Texas och Kalifornien utvecklade T-Bone Walker ett elegant, jazzpåverkat sätt att spela elgitarr som fick stor betydelse för senare gitarrister. I Memphis började B.B. King sin karriär som radioman och musiker, och hans sjungande gitarrton blev en av de mest inflytelserika i bluesen. Memphis blev också hem för skivbolag som Sun och senare Stax, där blues, country och soul möttes.
Bluesen och jazzen
Blues och jazz har gått sida vid sida hela tiden. Tolvtaktsbluesen är en av jazzens viktigaste former, och nästan alla jazzmusiker spelar blues. Samtidigt lånade bluesen från jazzen: blåssektioner, swingrytmer och ackordföljder. Bluesens fråga och svar finns kvar i storbandens arrangemang, och bluesens blå toner finns i nästan varje jazzsolo.
Den brittiska bluesboomen och återupptäckterna
Under 1960-talet hände två saker samtidigt. I Storbritannien hade unga musiker hittat Chicagobluesen på importerade skivor, och band som The Rolling Stones och en rad andra byggde sin musik på den. När de blev världsberömda förde de bluesen vidare till en ny publik, ofta med en tydlig hänvisning till förebilderna.
I USA växte samtidigt en folkmusikvåg fram. Entusiaster letade upp musiker som hade spelat in på 1920- och 1930-talen och som många trodde var döda eller försvunna. Son House och Mississippi John Hurt hittades igen och fick en ny karriär på festivaler och universitet. Därmed fick den tidiga bluesen en publik som den aldrig haft under sin första tid.
Blues i Sverige
Bluesen nådde Sverige via skivor, radio och turnerande musiker. Under 1960-talet kom amerikanska bluesmusiker på turnéer i Europa, och svenska musiker började spela blues själva. Från 1970-talet sjöng flera artister blues på svenska. I dag finns bluesföreningar och bluesklubbar på många håll i landet, ofta drivna ideellt, och jamkvällar där amatörer och proffs spelar tillsammans.
Bluesen i dag
Bluesen är i dag både en levande tradition och en grund för andra genrer. Det finns musiker som spelar i deltabluesens anda med akustisk gitarr, band som fortsätter Chicagotraditionen och artister som blandar blues med soul, rock och hiphop. Bluesfestivaler finns över hela världen, och nya generationer upptäcker de gamla inspelningarna via streamingtjänster.
Var börjar man?
Det bästa sättet att förstå bluesens historia är att lyssna i ordning. Börja med en tidig deltablues, gå vidare till Chicago på 1950-talet och avsluta med en liveinspelning från 1960-talet. Förslag finns i listan åtta bluesskivor att börja med. Vill du höra blues live finns guiden till livejazz och blues i Halland och Göteborgstrakten.