Jazzen är drygt hundra år gammal och har bytt skepnad oftare än de flesta musikformer. Det kan göra den svår att greppa. Ett sätt är att lära sig epokerna i ordning. Indelningen är grov, och musikerna själva brydde sig sällan om etiketterna, men den hjälper när man ska hitta rätt i en skivhylla eller en konsertkalender.
New Orleans och de första inspelningarna
Jazzen växte fram i New Orleans kring sekelskiftet 1900, ur blues, ragtime, marschmusik och kyrkomusik. Banden spelade kollektivt: trumpet eller kornett tog melodin, klarinetten slingrade runt den och trombonen fyllde ut under. Den första jazzinspelningen gjordes 1917 av Original Dixieland Jass Band. Under 1920-talet flyttade många musiker norrut till Chicago och New York, och Louis Armstrongs inspelningar med Hot Five och Hot Seven mellan 1925 och 1928 gjorde solot till jazzens centrum.
Swing och storband
På 1930-talet blev jazzen dansmusik för en hel generation. Storbanden med sektioner av trumpeter, tromboner och saxofoner spelade arrangerad musik med plats för solister. Duke Ellington, Count Basie och Benny Goodman ledde några av de mest kända orkestrarna. Goodmans konsert i Carnegie Hall 1938 brukar nämnas som stunden då jazzen tog sig in i konserthusen.
Bebop
Under 1940-talet började unga musiker i New York spela snabbare, mer komplicerat och för lyssnande snarare än dans. Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Thelonious Monk och Bud Powell var några av dem. Bebopen beskriver jag mer utförligt i texten om bebop för nybörjare.
Epokerna i korthet
- 1910- och 1920-talen: New Orleans och Chicago, kollektiv improvisation.
- 1930-talet: swing och storband.
- 1940-talet: bebop i små grupper.
- 1950-talet: cool jazz och hard bop.
- Kring 1960: modal jazz och free jazz.
- Kring 1970: fusion med elektriska instrument.
Cool och hard bop
Kring 1950 kom en lugnare, mer arrangerad stil som fick namnet cool jazz. Miles Davis inspelningar som senare samlades på Birth of the Cool är centrala. Samtidigt växte hard bop fram, med mer blues och gospel i botten och ett hårdare driv. Art Blakey och hans Jazz Messengers och pianisten Horace Silver är typiska namn.
Modal och free
År 1959 kom två skivor som pekade åt olika håll. Miles Davis Kind of Blue byggde låtarna på skalor i stället för snabba ackordbyten och gav solisterna mer luft. Ornette Colemans The Shape of Jazz to Come lämnade de fasta ackordschemana helt. Ur den andra linjen kom free jazz, där gruppen improviserar mer fritt kring form, tonart och puls.
Fusion och efter
Kring 1970 tog jazzen in elektriska instrument och rockens rytmer. Miles Davis Bitches Brew är det mest kända exemplet. Samtidigt grundades skivbolaget ECM i München 1969, och den luftiga, ofta nordiska klang som bolaget blev känt för har präglat mycket av europeisk jazz sedan dess.
Efter det går det inte längre att tala om en huvudfåra. Alla stilar lever samtidigt, och dagens musiker rör sig fritt mellan dem. Vill du börja lyssna systematiskt finns guiden till att börja lyssna på jazzskivor, med en skiva från varje epok.