Den här sajten heter Tolvtakt av en anledning. Tolvtaktsbluesen är den form som har burit mer musik än någon annan i populärmusikens historia. Den finns i deltabluesen, i Chicagobluesen, i rock and roll, i soul och i en stor del av jazzrepertoaren. Formen är så enkel att man kan lära sig den på en kväll och så rik att man aldrig blir klar med den.
Tre rader med fyra takter
En tolvtaktsblues består av tolv takter som delas in i tre rader om fyra. Varje takt har normalt fyra taktslag. Ackorden byggs på tre steg i tonarten, som brukar skrivas med romerska siffror: I är grundackordet, IV är subdominanten och V är dominanten. I tonarten C är det C, F och G. I E, som är vanlig på gitarr, är det E, A och B.
Det klassiska schemat ser ut så här:
- Rad 1: I, I, I, I
- Rad 2: IV, IV, I, I
- Rad 3: V, IV, I, I
Ofta byts den sista takten mot ett V-ackord, en så kallad turnaround, som leder tillbaka till början. På startsidan här ser du schemat som ett rutnät: varje ruta är en takt, och den senaste artikeln ligger i takt ett.
Varför det fungerar
Formen bygger på spänning och vila. Rad ett etablerar hemmet. Rad två går bort till IV och kommer tillbaka. Rad tre går längst bort, till V, och löser sedan upp sig hemma igen. Det är samma rörelse som i många folkvisor och psalmer, men i bluesen spelas ackorden ofta som septimackord, vilket ger en lite skev och oupplöst klang även när man är hemma.
Till det kommer de så kallade blå tonerna: en ters, en kvint och en septima som sänks en aning, ibland bara en bråkdel av ett halvt tonsteg. Sångare, gitarrister och munspelare böjer tonerna mot de här platserna, och det är en stor del av det som gör att blues låter som blues.
Tre vanliga varianter
- Snabbt byte: IV-ackordet kommer redan i takt två och går sedan tillbaka till I.
- Turnaround: sista takten blir V, så att formen leder vidare till nästa varv.
- Jazzblues: fler ackord läggs in mellan stegen, särskilt i takt fyra, åtta och nio till tio.
Texten följer samma form
I många traditionella bluestexter är varje vers byggd i tre delar som passar raderna. Den första raden sjungs, upprepas på rad två, ofta lite varierad, och besvaras på rad tre. Lyssna på nästan vilken deltablues som helst, så hör du mönstret. Det ger sångaren tid att tänka ut svaret, och lyssnaren hinner höra frågan två gånger innan poängen kommer.
Från deltat till bebop
Jazzmusikerna tog tidigt upp formen. Duke Ellingtons C Jam Blues och Thelonious Monks Straight, No Chaser är båda tolvtaktsbluesar. Charlie Parker spelade blues i alla tempon, och hans Blues for Alice från 1951 är ett känt exempel på hur långt man kan driva ackorden utan att formen försvinner. Varvet är fortfarande tolv takter. Det är därför jazzmusiker som aldrig har träffats kan spela en blues tillsammans direkt: alla vet var de är.
Allt är inte tolv takter
Det finns blues i åtta takter och i sexton takter, och många tidiga inspelningar följer sångarens fraser snarare än ett fast schema. Särskilt i deltabluesen kan en takt bli längre eller kortare beroende på vad sångaren har att säga. Tolvtaktsformen är en standard, inte en lag.
Så räknar du takterna
Nästa gång du hör en blues: räkna fyra slag per takt och håll reda på var du är. Lyssna efter när basen går upp till IV i takt fem. Det är oftast lättast att höra. Efter ett par varv märker du att du vet var nästa ackordbyte kommer innan det händer. Då har formen satt sig. Vill du veta var den kommer ifrån finns guiden till bluesens historia.